|
Om Trolofning
och Ächtenskap
Ur An-Siktet 3/2000, s. 7, av Barbro Vikström
Cap XV § XlII Om the trolofwade hwar annan häfda, så
är thet ett Åchtenskap, som med Kyrckiones Band fullkomnas
skal.
I äldre tid hade kyrkan inte så mycket att säga
till om vad beträffar äktenskap. Trolovning, giftermål
och sängledning var alla angelägenheter för de
inblandade släkterna. Kyrkan försökte dock att
få den kyrkliga vigseln erkänd som den enda riktiga
äktenskapshandlingen och vi som har facit vet ju att det
lyckades.
Trolovningen föregicks av frieriet där ofta en böneman
anlitades som "förhandlade" med flickans giftoman,
som regel fadern eller om han var död en bror eller annan
manlig närstående. Att använda sig av bönemän
förekom mest bland välsituerade bönder som värnade
om den egna gårdens fortbestånd. Nattfrieriet förekom
i nord- och mellansverige, särskilt i fäbodbygder.
Det fanns vissa regler för hur detta skulle gå till,
även om det fanns skillnader från ett ställe
till ett annat. Undersökningar visar att det i början
av förra seklet fanns ett samband mellan föräktenskapliga
förbiridelser och nattfrierier. T ex i Kopparbergs län
så föddes 78% av barnen innan fåräldrarna
varit gifta i nio månader. Söder om fåbodgränsen
var gårdarna och klasskillnaderna större än
i norra Sverige. Storleken på gårdarna och den inkomst
som skogen gav skilde sig inte så mycket och då
kunde de unga själva välja sin partner i större
utsträckning.
Efter många olika turer så kunde då fästningsstämman
hållas, ett ölgille som påbjudits i lag. Ömsesidiga
gåvor överlämnades och fåstegåvan
till fästmön blev hennes enskilda egendom. Vid detta
tillfälle bekräftades trolovningen genom ett handslag.
Det är från denna sed som sådana uttryck som
"han bad om hennes hand" och "hon har gett honom
handen" kommer.
Det var ju egentligen en sak mellan de två släkterna
men så småningom fick också prästerna
ett finger med i spelet. I Kyrkolagen sägs att "när
nu bägge ther til säya Ja, förutan räddhåga,
eller twång, samt gifwa hwar annan Handen, så är
Trolofningen fårrättad". Men det säges
också att ingen skall trolovas som inte kan Luthers katekes
och har tagit nattvarden. Det hände också att prästen
deltog vid fästningen.
Efter trolovningen kom giftermålet. Det skedde genom den
ceremoni då giftomannen överlämnade bruden till
brudgummen. Ett brudfålje anlände till brudens hem
med brudgummen i spetsen. I detta följe fanns också
den s k brudfrämman, alltså den kvinna som klädde
bruden. Sedan började brudfärden. Det var när
bruden fördes från sitt barndomshem till det nya
hemmet. Det är troligen den resan som har gett upphov till
ordet bröllop (brudlopp). När hela brudföljet
så småningom anlände till brudgummens hem började
den stora bröllopsfesten. Festen avslutades med den s k
sängledningen då brud och brudgum lade sig i brudsängen
i vittnes närvaro. Först då fick bruden del
i mannens tillgångar och rätt till morgongåvan
som utlovats redan vid fåstningen. Hon fick gåvan
dagen efter sängledningen, mannen förvaltade den till
sin död varefter hon först som änka fick gåvan
fullt ut. Det var den tidens motsvarighet till pensionsförsäkring
och alltså mycket viktig för kvinnan, även om
det naturligtvis bara var förmögna män som kunde
ge en sådan morgongåva att det räckte till
änkans försörjning. Efter sängledningen
ansågs det att äktenskapet var rätt ingånget.
Den vängåva till giftomannen som brudgummen utlovat
vid trolovningen hade nu också vunnit laga kraft.
Redan 1216 fick de svenska biskoparna besked från påven
att se till att den året innan påbjudna lysningen
skulle efterlevas. Prästen skulle, efter fåstningsstämman,
stå tre söndagar i kyrkporten och efterlysa ifall
någon kände till något hinder emot äktenskapet.
Slutet på den långa traditionen kom 1969 när
föreskriften att äktenskap skulle föregås
av lysning upphörde att gälla.
Folk i allmänhet var ju, då som nu, konservativa
och ville ha kvar sina gamla traditioner med trolovning, giftermål
och sängledning, men kyrkan knaprade åt sig en liten
bit i taget. I 1571 års kyrkoordning föreskrevs att
lysningen skulle ske före trolovningen och i 1734 års
lag blev den kyrkliga vigseln obligatorisk och lysningen skulle
ske från predikstolen. Nu hade giftermålet ersatts
av vigseln och sängledningen kom helt att förlora
sin juridiska betydelse. Kyrkan reducerade det till en välsignelseakt.
Källor:
1686 års Kyrkolag
1734 års Lag
Bondeson, Lars: Seder och bruk vid bröllop
Bringeus, Nils-Arvid: Livets högtider
| 
